Lördag: var det värsta jag varit med om på länge.
Hade så ont i njurarna så jag knappt kunde stå upp som om inte det var nog, så satte döttsångesten sina händer runt min hals, paniken tog över, och jag var helt säker på att mörkret skulle sluka mig levande den natten.
Väggarna kröp närmare och luften försvann.
Klarade inte av att va kvar i lägenheten, så jag gick ut, gick gick gick.
Spenderade 4timmar på ett broräcke, och kom fram till ett och annat.
Söndag: Tog en långpromenad med Johanna,
vi gick tills vi inte hade någon känsel kvar någonstans i kroppen.
Vi bestämde oss för att ta en fika och tina upp.
Caféet var fullt satt av människor som alla hjärtans dag fikade, och vi fick många sneda blickar av folk som uppenbarligen inte tyckte att döden är ett bra samtals ämnen på ett café på alla hjärtans dag.
Det hände att alla på caféet tystnade och blängde på oss.
Men döden var ett behövligt samtals ämne denna dag och allt kändes lättare när man väl fått prata om det.
Känns som luften är lättare att andas igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar