Kanske är det galenskap eller så inbillar jag mig bara.
Jag vet inte om det är hälsosamt att sakna någon så mycket som jag faktiskt gör.
Det löjliga är att jag blir rädd för att åka dit, eftersom jag vet att jag inte kommer vilja åka ifrån honom, flygresan hem är alltid hemsk.
Kunde inte sova inatt, än en gång drömde jag om spruckna skallar, ruttnande kroppar och att tystnaden klövs av en pil genom ett rödhårigt barns huvud. Ungen föll ihop över tallriken, havregryns gröts död! Dom ruttnade kropparna fick liv och alla skrek och grät, paniken satte sina händer runt min hals, det var som paniken tapetserade mina väggar, luften jag andades fick mig att hyperventilera, vaknade av att jag skrek.
Det fanns en tid då jag kunde "måla" det ur mig, då jag kunde sätta mig ner med papper och penna och smeta ut smärtan och känslor över pappret, få utlopp för känslorna. Jag tyckte uppenbarligen att det betydde någonting och var inte alls lika inlåst i mina begränsningar som jag är nu. Nu ursäktar jag mig och föder min rädsla med trams. Förut kunde jag bara sätta mig ner och använda målande som terapi. Nu skrämmer jag mig själv på flykt med alla mina förutfattade meningar om mig själv. Dessutom känns det som jag har bestämt att nu är det förlust och nederlag, det är ingen ide att ens försöka.
Idag är inte vilken dag som helst heller, utan, det är 4år sen David dog, my little brother the king of fag town, ett år till har gått utan honom vid min sida, nu är det bara "ett år till" förresten av mitt liv. Han brukade läsa Tre Droppar Regn för mig när min ångest blev för stark, vi brukade hoppa i vatten pölar och rusa genom natten, klättra i träd och skrapa upp knäna och skratta bort allt som inte behövdes.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar