Himlen är alldeles mörk nu

Idag fick jag veta att jag är lika känslosam som en sten och att jag lider av napoleonkomplex.
Försökte att behålla allvaret, men det gick inte, fick världens skrattanfall, skratta så jag grät och tillslut fick jag ingen luft.
Jag har nog aldrig sett A så arg, trodde aldrig jag skulle få se hur du fullständigt tappa det.
Men Kära lilla A, jag kunde inte göra annat än att skratta, jag är ju en emotionell jävla katastrof mest hela tiden, så kunde inte göra annat än att skratta.
Och visst kan jag erkänna att jag kanske lider av någotslags napoleonkomplex ibland.
det är inget jag sticker under stolen med.
Och om jag kunde lösa världen för dig så skulle jag göra det.
Men det är inte så lätt som man kanske föreställer sig.
Du har aldrig tänkt på att jag kanske är tyst, för att du är tyst?
Och att jag inte pratar om vissa saker för att jag inte orkar med några svar?
Det finns platser jag inte längre besöker, för att det är för jobbigt och river upp för många oönskade känslor till liv igen.

Jag är ledsen för idag A, att allt blev som det blev. Förlåt.