du finns i mina tankar mest hela tiden, försöker att inte tänka, för tankarna blir till en anklagande massa, som etsar sig in i mitt medvetande, mina kanter är snart helt ut suddade.
Promenaden hem, asfalten, den försvinnande snön, gruset under mina skosulor, musiken som pulserade in i mina öron, tankarna på helt annat håll, försöker få ihop morgondagen i mitt huvud, få tiden att räcka till.
Måste hinna med mormor på något sett, kanske hinner mellan..., tittar upp, tankekedjan bryts,
flyktväg, innan han ser mig, måste vända, svänga, komma därifrån innan han ser mig.
Paniken. Rösten som aldrig skulle bära, inte nu, inte inför dig, inte nu...
Kanske såg du mig, kanske förstod du att jag flydde.
Vill inte prata, inte höra. Frågor som kommer ställas som jag inte kan, inte vill svara på för allt är mer invecklat än vad det borde.
Staden kryper
Väntar bara på att tiden ska svepa iväg och göra allt uthärdligt igen
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar